Idag ska jag sammanfatta och resonera kring de utvecklingsteorier som dominerade världen efter andra världskriget fram till 1990-talet. (Den och efterföljande studietexter på den bloggen är en del av mitt studiearbete på Miljö och Utveckling kandidat programmen på Södertörns högskola. )
Moderniseringsparadigmen, beroendeskolan och strukturanpassningsprogram (SAP) var de tre dominerande utvecklingsteorier efter andra världskriget upp till 1990-talet när postkoloniala tänkandet tog över. Trots att varje teori byggdes på kritik av en tidigare dominerande utvecklingsteori, finns det många likheter i de tre olika skolorna. För det mesta handlar det om kärna-periferi modellen, där I-länder (kärna) dominerar i förhållanden till U-länder (periferi), trots att denna dominerande relation förändrades varje gång kapitalismen tog en ny form.
Den merkantila fasen (1500-1800), där överföring av ekonomiska överskott skedde genom plundring förklädd till handel, och den kolonialtiden (1800-1950), som byggdes på ojämlika handelsvillkor på grund av en kolonialt ålagd internationell arbetsfördelning, byttes mot den nykoloniala perioden (1950-70), där developmentalismen och tekniska hyror förlängde västerländsk dominans i världen (Hoogvelt, 2001, s.17). Denna period omfattade moderniseringen (1948-68), som anses vara en nykolonialistisk förhållandeform. Denna struktur-inriktade världsyn försökte att genomföra en utveckling genom kopierandet av utvecklingsprocesser som användes av de redan utvecklade länderna. Keynesianismen spelade en central roll – för att undvika överproduktionskris och konjunktursvängningar, lagstiftning och nationalstatens kontroll över företag var ett ”måste” för varje stat. Moderniseringen såg fordismen som en stark strategi i den eviga kapitalsimens produktionshjul, och standardiseringen var grunden till snabbt utvecklade industrier. I stort sett, moderniseringen hade fokus på industrialisering och större effektivitet i teknologi, där staten ansågs vara den centrala aktören. Sist men inte minst, en viktig faktor i moderniseringsteorin var tron att utvecklingen krävde av I-länderna att hjälpa U-länderna att lära av I-ländernas framsteg, vilket kanske ledde till att utbildningen ansågs som nyckeln till att skapa moderna individer. Denna strategi fungerade dock bara i vissa regioner (nämligen i vissa länder i Sydostasien). Därför växte en stark kritik, och sedan 1970-talet pratade man om en ny dominerande ideologi: postimperialism.
Postimperialismen omfattade i stort sett både beroendeskolans period och SAP. Det som är karaktäristiskt för denna period är att överföringen av ekonomiska överskott på världsmarknaden skedde genom skuldslaveri (peonsystem). Kärna-periferi systemet fortsatte att existera, trots sina nya former. Trots att många stater formellt var självständiga, hela deras ekonomi och politik fortsattes att styras utifrån av andra makter. Det var inget direkt styre över de exploaterade områdena, istället var det institutionellt-baserad makt över svaga länder, som inte hade förmåga att klättra ut från fattigdomsfällan. Fram till omkring 1970-talet byggde de materiella villkor och sociala förhållandena upp en syn på världen så som en av ett geografiskt centrum-periferi hierarki (pyramidala i formen); detta började ändras under beroendeskolan, när internationaliseringen och globaliseringen gjorde det möjligt att övergå statliga gränser och att skapa tre olika cirklar av världssamfundet, oberoende av geografisk läge: den innersta cirkeln bestod av cirka 20 procent av människor som hade hög levnadsstandard (de flesta var i I-länderna), den nästa cirkeln var de 30 procent av arbetarklassen som hade väldigt lite kraft att bestämma över sina liv, och den sista cirkeln inkluderade alla som hamnade utanför det kapitalistiska systemet och som var dömda att glömmas, eftersom de inte spelade något stor roll i produktion-konsumtions hjulen (Hoogvelt, 2001, s.258-259)
I stort sett ignorerde alla de tre utvecklingsteorierna sådana fakta som att kapitalackumuleringen för det mesta bara skedde i kärn-länderna, och bara i ett litet antal perifera nationer (”Asian Tiger”) som har en relativt liten population. Det finns till och med en vikande ekonomisk interaktion mellan kärna och periferi, både i förhållande till den totala världshandeln och till den totala befolkningen som deltar i de kapitalistiska produktion-konsumtions hjulen (Hoogvelt, 2001, s.76). Trots att dessa teorier förespråkade ökad samhörighet samt fördjupade förhållanden mellan kärnan och periferin, skedde inte detta, och lämnades som ett problem att lösa för det moderna post-koloniala tänkandet.
Referenser:
-
Hoogvelt, Ankie, 2001, Globalization and the Postcolonial World: the new political economy of development; 2nd ed., ISBN 0-333-91420-1
Prenumerera 
