Idag ska jag sammanfatta och resonera kring de utvecklingsteorier som dominerade världen efter andra världskriget fram till 1990-talet. (Den och efterföljande studietexter på den bloggen är en del av mitt studiearbete på Miljö och Utveckling kandidat programmen på Södertörns högskola. )

Moderniseringsparadigmen, beroendeskolan och strukturanpassningsprogram (SAP) var de tre dominerande utvecklingsteorier efter andra världskriget upp till 1990-talet när postkoloniala tänkandet tog över. Trots att varje teori byggdes på kritik av en tidigare dominerande utvecklingsteori, finns det många likheter i de tre olika skolorna. För det mesta handlar det om kärna-periferi modellen, där I-länder (kärna) dominerar i förhållanden till U-länder (periferi), trots att denna dominerande relation förändrades varje gång kapitalismen tog en ny form.

Den merkantila fasen (1500-1800), där överföring av ekonomiska överskott skedde genom plundring förklädd till handel, och den kolonialtiden (1800-1950), som byggdes på ojämlika handelsvillkor på grund av en kolonialt ålagd internationell arbetsfördelning, byttes mot den nykoloniala perioden (1950-70), där developmentalismen och tekniska hyror förlängde västerländsk dominans i världen (Hoogvelt, 2001, s.17). Denna period omfattade moderniseringen (1948-68), som anses vara en nykolonialistisk förhållandeform. Denna struktur-inriktade världsyn försökte att genomföra en utveckling genom kopierandet av utvecklingsprocesser som användes av de redan utvecklade länderna. Keynesianismen spelade en central roll – för att undvika överproduktionskris och konjunktursvängningar, lagstiftning och nationalstatens kontroll över företag var ett ”måste” för varje stat. Moderniseringen såg fordismen som en stark strategi i den eviga kapitalsimens produktionshjul, och standardiseringen var grunden till snabbt utvecklade industrier. I stort sett, moderniseringen hade fokus på industrialisering och större effektivitet i teknologi, där staten ansågs vara den centrala aktören. Sist men inte minst, en viktig faktor i moderniseringsteorin var tron att utvecklingen krävde av I-länderna att hjälpa U-länderna att lära av I-ländernas framsteg, vilket kanske ledde till att utbildningen ansågs som nyckeln till att skapa moderna individer. Denna strategi fungerade dock bara i vissa regioner (nämligen i vissa länder i Sydostasien). Därför växte en stark kritik, och sedan 1970-talet pratade man om en ny dominerande ideologi: postimperialism.

Postimperialismen omfattade i stort sett både beroendeskolans period och SAP. Det som är karaktäristiskt för denna period är att överföringen av ekonomiska överskott på världsmarknaden skedde genom skuldslaveri (peonsystem). Kärna-periferi systemet fortsatte att existera, trots sina nya former. Trots att många stater formellt var självständiga, hela deras ekonomi och politik fortsattes att styras utifrån av andra makter. Det var inget direkt styre över de exploaterade områdena, istället var det institutionellt-baserad makt över svaga länder, som inte hade förmåga att klättra ut från fattigdomsfällan. Fram till omkring 1970-talet byggde de materiella villkor och sociala förhållandena upp en syn på världen så som en av ett geografiskt centrum-periferi hierarki (pyramidala i formen); detta började ändras under beroendeskolan, när internationaliseringen och globaliseringen gjorde det möjligt att övergå statliga gränser och att skapa tre olika cirklar av världssamfundet, oberoende av geografisk läge: den innersta cirkeln bestod av cirka 20 procent av människor som hade hög levnadsstandard (de flesta var i I-länderna), den nästa cirkeln var de 30 procent av arbetarklassen som hade väldigt lite kraft att bestämma över sina liv, och den sista cirkeln inkluderade alla som hamnade utanför det kapitalistiska systemet och som var dömda att glömmas, eftersom de inte spelade något stor roll i produktion-konsumtions hjulen (Hoogvelt, 2001, s.258-259)

I stort sett ignorerde alla de tre utvecklingsteorierna sådana fakta som att kapitalackumuleringen för det mesta bara skedde i kärn-länderna, och bara i ett litet antal perifera nationer (”Asian Tiger”) som har en relativt liten population. Det finns till och med en vikande ekonomisk interaktion mellan kärna och periferi, både i förhållande till den totala världshandeln och till den totala befolkningen som deltar i de kapitalistiska produktion-konsumtions hjulen (Hoogvelt, 2001, s.76). Trots att dessa teorier förespråkade ökad samhörighet samt fördjupade förhållanden mellan kärnan och periferin, skedde inte detta, och lämnades som ett problem att lösa för det moderna post-koloniala tänkandet. 

Referenser:

• Hoogvelt, Ankie, 2001, Globalization and the Postcolonial World: the new political economy of development; 2nd ed., ISBN 0-333-91420-1

Tyvärr, problemet ligger djup i samhälle där sedan många år obalans existerar mellan invandrarpolitiken och vad som skandinavisk samhälle är redo att leva med. Det är inte polisen som måste jobba bättre, det är ju alla dem som känner sig hemma i Skandinavien måste jobba tillsammans för att skaffa ett tryggt hem. Det är främst politiker som måste ta ansvar för dålig integrering av människor från andra kultur. Och nej, det är ingen speciell fel på araber och turkar – men när man ta in en människa från helt annat kultur, det behövs 1. lite arbete innan den människa kan ha samma möjligheter i samhälle som alla andra, och 2. lite mer fantasi när man bosätta dem – att skaffa sådana ghettos som Rinkeby och Rosengård, som visade erfarenhet, är inte särskilt bra ide: invandrare bor tillsammans utan större kontakt med skandinavisk folk, handla hos varandra, har affären med varandra… Ingen måste bli förvånad då att nu har en jättestark kultur från Mellanöster utvecklades i Skandinavien.

Och det skulle vara fel att säga någonting dålig om deras kultur – vi alla bör respektera varandra – men tänkt om det existerade likadan svensk migration till Irak till exempel, och efter 30 år av sådan migration 30% av Iraks befolkning var svenskar som bodde i sina ghettos och pratade mest svensk och handlade hos varandra och jobbade med varandra, och deras kultur var hot för islam i Irak… hur många irakier skulle vara nöjda då?

Ja, skandinavisk folk var inte förberedd för en sådan stor invasion, och politiker aldrig jobbade tillräcklig med detta frågan. Och nu… nu känner man sig hotad av helt annat kultur, av ”främmande” människor. Och till viss del, det är naturlig: man kan ofta se i djursamhällena att dem nya ”invandrare” blir inte als lätt accepterade, och det finns antal regler som man måste följa som en medlem av en samhälle. När man kommer med sina nya regler, sin främmande livstil, språk… oro skapas lätt mellan dem gamla invånare – dem vill behålla allt som det är. Därför varje immigrationsprocess måste tas försiktig, och lång arbete krävs – inte minst antal immigranter spelar en roll här. Regeringar i Skandinavien misslyckades med detta uppgiften, och vi ser tecken på det redan nu: tragedi i Norge, starka nationalistiska partier i Danmark, Sverige och Finland… och det är löjligt att folk prata att ”hoppas att på nästa val ska Sverigedemokraterna  försvinna från Riksdagen, eftersom det var bara ovanligt många dumma människor förra året som röstade på dem” – nej, nej,  jag tror absolut inte att de försvinner eftersom mer och mer svenskar känner sig hotad och vill att minst något i integrationspolitiken ska förändras - och naturlig, SD passar bäst till en sådan roll. Nej, jag faktiskt tror att SD ska bli även starkare om några år. Och även om jag själv skulle aldrig rösta på SD, jag ser nu hur det är lätt för dem att locka folk till sig. Folk hotad –> SD kräver snabba och extrema förändringar –> dem får röster. Var finns överraskning?

Själv som immigrant i Sverige måste jag konstatera att det var 1. lätt att komma hit, och samtidigt 2. var (och fortfarande är) svårt att integrera sig i samhälle och få samma jobbmöjligheter som svenskar har. (Det känns som det nästan måste vara tvärtom, alltså svårare att komma hit men lättare att integrera sig i samhälle när man är redan här.) Och precis det skaffar konflikt. Och den här konflikten lösas inte med förbättrad och ökad polisstyrkor. Det måste finnas aktiv politisk debatt och integrationsarbete. Men slå på din TV – inget riktig debatt där. Men massor av ”Svenska Hollywoodfruar” istället.

Självklart älskar jag att vara med vid sådana tillfällen, även om man kan ifrågasätta deras effektivitet. Om du klickar på bilden nedan, hittar du alla bilder som jag gjorde under aktionen. Längre ner finns även filmen, det tog hela kvällen (upp till kl. två på natten) för mig att göra den, men jag är helt nöjd med den nu. ;)

Nästa dag minst två tidningar hade en liten bild från aktionen, här ser ni dem (respektivt från SvD och Metro):

Mer information hittar du t.ex. här: http://systerv.blogspot.com/2010/05/en-kamp-mot-ett-staket.html